Nu är jag färdig med boken. Och jag måste säga att den sista delen av boken vägde upp för det jag inte gillade med den i början av läsningen. För er som inte riktigt vet vad Candide handlar om kommer nu en liten sammanfattning.

Candides berättelse börjar på ett tyskt slott där han bor. Där bor också en vacker kvinna som heter Kunigunda och som Candide är förälskad i. Allt Candide vet om världen och människans existens har han lärt sig av sin mentor Magister Pangloss som anser att denna värld är den bästa av alla världar och att allt sker av en anledning. Candide själv är uppfostrad att inte ha några egna åsikter utan bara ta del av andras. Men Candide får inte stanna kvar på det tyska slottet utan blir utkastad efter att ha varit lite för närgången med Kunigunda och det är nu den verkliga berättelsen börjar. För det är nu som Candide får uppleva den riktigt världen. Han får träffa många nya människor och återse gamla. Han blir piskad av bulgarier och han återfinner sin mentor Pangloss som blivit bortjagad från det tyska slottet efter att bulgarierna invaderat det och mördat och våldtagit Kunigunda och hennes familj. Dessa nyheter gör Candide väldigt ledsen, men han är trots det glad att återse sin lärare. Tråkigt nog blir Pagloss dömd till döden lite senare i berättelsen. Därefter får Candide se oskyldiga människor dö, återse Kunigunda och höra om vad som har hänt henne, rymma med henne efter att ha mördat hennes älskare och sedan förlora henne och tvingas fly igen. Under sina resor råkar Candide ut för de märkligaste saker och träffar väldigt många sorters människor. Han träffar på elaka människor, bedragare, nya vänner och gamla vänner. Flera gånger dyker människor som Candide har trott varit döda upp igen och man får höra vad som verkligen ha hänt dem. I slutet har han fått två nya vänner vid namn Martin och Cacambo, han har återsett Pangloss och Kunigundas bror som han har trott varit döda och motvilligt gift sig med Kunigunda (hans vilja att gifta sig med henne försvann när han insåg att det hon hade blivit tvungen att gå igenom hade förstört hennes skönhet) och slå sig till ro.

Jag tycker att boken blir bättre och bättre ju mer man läser av den. I början tyckte jag inte om den särskilt mycket. Jag tyckte att ironin som genomsyrar hela boken var rolig ibland men handlingen kändes meningslös. Men nu när jag har läst hela märker jag mer av författarens mening med boken och håller med om att han har lyckats. I början tror Candide blint på allt Pangloss berättar för honom och han tror verkligen att han lever i den bästa av alla världar. Men allt eftersom blir han mer och mer skeptiskt till Pangloss lära och till den synen han har på världen och tillslut tror varken han eller Pangloss på det de var så säkra på i början. Författaren har alltså bevisat att det som kan verka perfekt inte alls är det och samtidigt förmanat oss människor att inte tro och verka som om vi vore perfekta. Kort sagt så lyckas boken ta ner en lite på jorden.

Jag är också facinerad av huvudpersonen Candide och hur Voltaire lyckas hålla honom så svårfångad, det är inte lätt att sätta en etikett på Candide. Han är ingen upptäckare för alla resor han ger sig ut på och allt han upptäcker är saker som bara ramlar i knäet på honom. Egentligen ville han ju bara leva på det tyska slottet hela livet. Anledningen till att han blir så berest och får reda på så mycket om livet, världen och människor är att han blir tvungen på grund av olika situationer han försätter sig i. Candide är inte heller någon optimist för trots att han tror på att han bor i den mest perfekta av alla världar ser han ibland allting så svart och förlorar hela tiden livsgnistan (detta händer oftast när han tror att Kunigunda är död eller att något har hänt henne). Han är inte heller en filosof för i början har han knappt några egna åsikter utan håller sig till att predika om andras. Dessutom är han inte trogen mot Kunigunda, trots att han spenderar hela sin tid med att försöka återförenas med henne, utan är otrogen mot henne med en fransyska när han är på genomresa i Frankrike. Trots att han får dåligt samvete så har han brutit sitt löfte.

Hursomhelst så tyckte jag att boken var både intressant och värd att läsa. Dock skulle jag nog inte läsa om den eftersom jag tyckte att både språket och handlingen var jobbig. Däremot tycker jag att den har uppfyllt sitt syfte att påvisa att vi minst sagt lever i en perfekt värld.

Jag kom att tänka på hur höga tankar Candide faktiskt har om sig själv. På sidan 52 står det (direkt citat) "Jag är den bästa människa i hela världen, och likväl har jag nu tre liv på mitt samvete. Och av de tre var två präster!" . Varför skulle Candide vara den bästa människa i hela världen? Inte för att det är något större fel på honom (förutom att han har dödat tre människor) men han är absolut inte bäst. Dessutom har hans lärare Magister Pangloss lärt ut att alla människor är lika värda och om det nu är sant, hur kan det då finnas någon som är bäst? Visserligen är det nog det författaren vill få fram men det hindrar mig inte från att störa mig på hans huvudperson.

Något jag också reagerar starkt på är att Candide inte alls vill gifta sig med Kunigunda längre när han ser hur hårt arbete har tärt på hennes skönhet. Om de nu lever i den mest perfekta av alla världar borde inte kärleken också vara perfekt då? Och vad är det för kärlek när den är så ytlig att den inte håller längre än till människors utseende? Men kanske är det just det som Voltaire vill visa. Han som förespråkade frihet och mycket mer kanske vill visa för oss att det finns brister i det som till synes kan verka perfekt.

Jag lade just märke till något som har med språket i Candide att göra. Genom läsningen dyker hela tiden ord upp som jag reagerar starkt på, ett exempel på dessa ord är "negerslavar". Om en författare idag använde sig av det ordet tror jag att läsarna skulle reagera starkt på det. I alla fall skulle man reagera om ordet "negerslavar" användas i ett beskrivande sammanhang snarare än om någon av personerna i boken säger det. I det sista exemplet skulle man bara förstå att denne person är en väldigt otrevlig en medan man i det första exemplet skulle anse att författaren skrivit rasistiskt.

Men när Voltaire skrev Candide verkar ju ingen ha brytt sig om att reagera på det, boken blev ju trots allt utgiven och inte förstörd eller förbjuden. Det visar ju att under den här perioden var det accepterat att skriva och publicera texter som innehåller ett ord som idag ofta anses vara ett skällsord..

Jaha, jag har läst en bit i boken som handlar om den mest perfekta av alla världar. Och jag undrar nu om det bara är jag som tycker att Candide är otroligt dum, och då menar jag inte dum som i elak utan dum som i ointelligent. Jag vet att hela idén med boken är att författaren visar upp sin åsikt om vad vi människor tror om oss själva genom ironi. Men det stör mig ändå att Candide aldrig ifrågasätter t.ex sin lärare och mentor Magister Pangloss. Varför gör han inte det? I övrigt tycker jag om det höga tempot i boken eftersom man då slipper gå och vänta på att det ska hända något.